Labbrock och skyddsglasögon
Imorgon är en sådan där jobbig dag som man gruvar sig för, labb på engelska kl 8 - 17 i biologi. Bara tanken på det gör att man får ont i magen och allra helst skulle krypa ner i soffan under en filt och slå på en svensk deckare. Fast generellt sett kunde det varit värre, det kunde ha varit en kemilabb.
Humöret är som vädret, gråmulet och trist
Allt det där man hinner fundera på under en tågresa genom ett gråmulet Sverige medan tåget stannar vid diverse små metropoler. I högtalarna ekar "nästa station: Tobo, Tobo" och man försöker glädjas ut att pratkvarnarna förhoppningsvis kliver av i Tierp.Tåget saktar ännu en gång in men personerna bredvid mig sitter kvar och pratar alldeles för glatt för att det ska vara måndag.Ett litet hopp tänds på måndagseftermiddagen när jag inser att det kanske kan finnas någon fin kille att spana på. Hoppfullt ser jag mig omkring för att sedan komma till insikten om att det är mestadels medelålders kvinnor i tågvagnen. Åter till att se ut genom fönstret på att granarna som passar i snölandskapet.
Möt framtiden
Jag har nu böjat hinna ikapp mitt eget liv. Det är lätt hänt att tiden och springer ifrån en med långa steg medan man själv står kvar och stampar utan att man vet vad man ska göra eller vad som hände. För det är inte lätt som 20åring att veta vad man vill göra i sitt liv, vart vill man bo? vart vill plugga? vad vill man jobba med i framtiden? Alla dessa frågor som snurrar runt i huvudet så att man blir helt vimmelkantig. Och visst är det som alla säger: man kan ändra sig, men man vill ju ändå för stunden känna sig säker på sin sak. För utan en målbild och sitt eget stöd så tror jag inte man ror hem det hela. Vi är helt enkelt åter i frågan: vart bär vinden?
